Sundsvall by night

Höstens säljturné har nu lett mig till mina gamla hemtrakter och släkt och vänner. Vintertiden har nu slagit in och mörkret är kraftigt påträngande redan tidigt på eftermiddagen. Snön lyser med sin frånvaro och likaså kylan. Enligt SMHI tidigare ikväll så har det inte varit så varmt sedan 1953 och det ser ut att hålla i sig under kommande veckan. Av mina hittils dryga 500 mil i nordligaste Sverige så har vinterdäcken bara behövt jobba några få av dessa. Höjderna vid Arvidsjaur för någon vecka sedan bjöd på några kilometer snömodd och förra veckan på väg till Skelleftelå så bjöds det på lite frosthalka. Annars inget som kräver dubb.
Hösten är inte min tid, inte min tid alls. Har kraftig svårighet att klara bristen på ljus och speciellt nu innan snön kommer och ger lite reflekterande sken.

Just nu har jag en kraftig längtan att få kliva tillbaka några månader i tiden och ut i mitt favoritvatten med The Forty i handen. Ensam, förutom det självklara sällskapet av vingade sländor i ystersommar dans och vakande öring. En dag i somras som jag plockar fram ur minnet mörka höstkvällar och nätter.
The Forty började bli min vän, vi hade under några försök börjat känna på varandra och nu föll vi allt oftare in i ett synkat tempo. Borta var hetsen och tvånget om längd för att nå. The Forty ville något annat och när jag väl höll tillbaka och lät spöt leda mig så dansade vi allt bättre samman. Istället krävde The Fortys ogillande till längdkast nya kunskaper av mig, helt enkelt att "krypa" närmare fisken. En försiktig ansmygning mer som vid bockjakten under augustikvällen än om "längstkastfisket" med streamer på en stor älv.
Öringen var vakvillig, flertalig och dagen till ära även förlåtande mot min bitvis banala klumpighet. Den gav mig nya chanser och så även gav jag tillbaka. Det fanns en harmoni mellan oss. Att få stå på en halv kastlängdshåll och på knädjupt vatten och se kilosöringen suga in slända efter slända i ett nästan monotont mönster är en ynnest. Och vem är jag att dömma om livet då, jag kan välja om jag vill fiska på den eller låta bli men att fånga för att äta är inte i detta fallet rätt.
På sätt och vis var det nästan för lätt men jag både njöt, tackade och tog emot. Bara torrt på tafsens ände. I detta vatten nedlåter jag mig inte att använda något annat än flugor för torrt ytnära fiske. Metalheads, checknymf och annat som inte imiterar sländor i ytnära stadier är redan från start diskvalificerat. Är jag inte fiskare nog att få öringen att stiga till min torrfluga så är jag heller inte värdig att fiska här. Enkel men krass metodik.

När kvällen gick över mot natt, temperaturen sjönk och sländorna slutade dansa så valde även öringen att stilla sin aktivitet. Linan spolades upp på rullen, Klinkhamern på tafsen bets av och fick sin viloplats på kepsen i väntan på nya duster med strömmens invånare. Innan kepsen åter landade på sin plats på huvudet så böjdes det till ett diskret tack. 
Kvar på älvbrinken sitter en väldigt skön känsla, en vetskap att detta nog var "Dagen" denna sommar. Det kommer inte så många av dem och inte ens är jag garanterad att få uppleva den varje säsong så när stunden väl är kommen så gäller det att ha vett kvar att njuta. Stanna upp för att se och förstå varför jag har gjort detta till en förhoppningsvis livslång kärlek.

I ett höstligt perspektiv så var det nu som det plötsligt hände, detta blev "Dagen" denna fiskesäsong och jag var med och njöt varje bråkdel av den.
Just nu känns det fjärran att åter få komma tillbaka. Hösten är lång och grå, kall och mörk.
Under denna tiden på året så är det drömmar och minnen som får vara bränslet som håller fiskelågan brinnade, allt från glöd till stormande flammor.
Lågan som leder mig genom mörkertiden fram mot den dagen då åter sländorna dansar och öringen stiger girigt för att ta del av överdådet.
För min del så kan jag bara hoppas jag att jag åter är där, vid rätt tid på rätt plats.
Väder och vattenstånd Duved
Klockslag: 00,25
Temperatur: 7,7  grader
Vind: 1,6 m/s
Molnlighet: Halvklart 
Vattenföring: 66 m3/s
Skittfiske
Lunkan